that i almost believe that they're real
i've been living so long with my pictures of you
that i almost believe that the pictures are
all i can feel[the cure]
See the best of how they look
Against the worst of how you are
And again, you won't win
With your standards so high
And your spirits so low
At least remember ...
This is you on a drab day, you in a drab dress
[morrissey]
If I can't be best - then lets be the worst. Det har hänt. Ibland för att hjärnan havererat. En gång i efterskalven av en skilsmässa. Thirtysomething utan ledtråd till vem hon var eller vem hon kunde vara och bli. Rollspel. Lek med mask. De blir vad man vill att de ska vara. Som en livlina, stärkt av önskedrömmar för man är så förbannat slak inombords.
All things move toward their end
I knew before I met her that I would lose her
I swear I made every effort to be good to her
I made every effort not to abuse her
Well, I try, I do, I really try
But I just err, baby, I do, I error
There's a man in the theatre with girlish eyes
Who's holding my childhood to ransom
[nick cave]
Så händer den där gamla, gamla, trotskänslan inför tanken att vara förutsägbar och vanlig. I am not what you think. Things are not what they seem. Någon skulle kalla mig för obstinat. Trotsig. Underlig. Kanske barnslig och omogen. Som att klä sig som en slampa och samtidigt röka cigarr och sitta med benen lika brett och irriterande som en Texasmagnat med pungbråck. Det är en konstig känsla som ofta faller över mig.
Kan låta lätt patetiskt och något man bör växa ifrån. 'Finn dig' har två betydelser. Tro mig, det är en evighetspryl. Det kan trilla över en en helt vanlig torsdagseftermiddag när man passerar spegeln på väg för att diska. Jag är övertygad att även 75-åriga pensionärer undrar när de ska "växa upp". Lika prövande och trotsiga ibland som treåringar som inte har lärt sig några gränser och lika förvirrade som en fjortonåring som kritar ögonen med svart kajal och undrar desperat; "vem är jag?".
Kanske allt emanerar i att det var så förbaskat rörigt när jag växte upp i en slags ambulerande hippietillvaro med kruskakligrötsfrukostar på orientalmattan och batikvaxstänk i badrummet. Jag var ett konstigt barn som sorterade böcker i bokhyllorna efter storleksordning. Ju mer flickorna i skolan stönade över den tönt jag var, desto töntigare och duktigare. Ju mer någon propsade på att flickor gråter desto mindre grät jag. Flickor kan absolut inte klättra upp på den där byggställningen. Kvinnor tävlar inte mot andra män i fylletriathlon involverandes simning mellan öar i mörkaste natten (jag borde ha drunknat). Osv. Säg åt mig att gå vänster och jag går höger. På ren trots. Jag borde rent logiskt ha rest med rymdskyttel för länge sedan - eftersom en pojkvän utbrast indignerat och sant upprört att: 'Women can't go to space!'.
Döden kommer ha det mycket besvärligt med mig:
- Men kom nu då!
- Näh!.
Var dig själv. Kom som du är. Det är allt jag kan säga hur falskt det än ekar.
