Mamma

Där. Bland träden i Pontonjärparken uppfattar jag din hand. Bakom mig flyter hennes skugga tätt inpå mina andetag. Jag skuggar ögonen med handen. Solen är obarmhärtigt låg. Skuggorna faller långa och sorgsna.

Minns mig

Din lugg är kammad och rosettad. Mager om knäna. Torr på näsan. Blicken är mörk. Inte sorgsen. Vänd mörkret, sådan var hon inte. Men snabb. Och blicken uppfattade allas hertz tydligare än vad någon kan förstå. Ser. Hon kan springa. Hon kan klättra. Hon kan tala.

Där åker livremmen fram.

Ändå blev dagarna i Pontonjärparken hennes lyckligaste barndomsminnen. Du sade så.

Ett gnistrande snötäcke döljer hennes lena och fina hud. Hennes småfingrar. Hennes små fötter. Hennes magra kropp. Jag gräver, mina händer föser undan snö och vantarna ligger bredvid. Det är så kallt. Under snön är marken hård, mina fingertoppar är bortdomnade.

Jag måste gräva. Kan inte sluta gräva.

Minns mig

Du står och skrattar i ett svartvitt fotografi. London. Du röker. Du står så 60-talssnyggt med ena benets fot lätt utåt och höften vickar. Din ena arm under bysten och den andra armen lyft med handen som håller en cigarett. Du var alltid så 60-talssnygg. Som en reklam för Camel.

En bebis. Kinadockan. Hon var jag.

Gula gatlampor. Den där bron, min lilla hand i din. Resväska. Är den blå?Den borde vara blå. Jag ser ut från ett fönster. Jag tittar upp på en brant trappa. Huset är gult. Jag har alltid tummen med mig. Så är det i mina ledsna stunder fortfarande.

Det jag minns. Allt som finns kvar.

Mina minnen av dig. Spröda, och rädda, av all rädsla att förlora bilder i labyrinter, tiden väver sneda och vinda. Gå vilse.

Magrare blev slutet. Ögonen släcktes. Ja, ögon släcks. Blånader spred sig. Kroppen dör. Dina andetag som en tävling i att hålla andan under vattnet. Din lugg är kammad och rosettad.

Minns mig

Om hjärtan slår en miljon gånger. Finns några fler andetag. Jag andas. Hjärtat slår. Här.

Min kärlek vilar här under snön.

Väntar. All tid finns kvar. Jag är där.

Minns oss.

Jag är fortfarande så rädd.