jag och patricia

det värsta jag vet är vidskepelse och tro på övernaturliga saker. En gång hade jag en väninna som höll på med Tarot och jag tyckte det var så pinsamt. Hon var rätt besviken på mig som vän: du är så rationell att du inte ser världen sa hon till mig. Men det förklarar inte varför jag inte missar ett avsnitt av den korkade serien Medium. Det är det mest heliga på hela veckan. Jag är så kär i Patricia Arquette. Det är så töntigt allt.


Patricia med det underliga barnet som aldrig pratar och alltid måste bäras. Dags att söka sig till "BUP" för undersökning om tja....eh...utvecklingsstördhet?

vi tänker alla hårt på gud

mer från All the Pretty Horses

If God were Caught

(ska det inte vara was? eller är gud som typ majestät? Rättelse : det ska vara "were" får jag veta. i konjunktiv (sv vore) används "were" för alla grammatiska personer, även Gud. Man lär sig något nytt varje dag!)



...and left to rot. God bless.

injektion

All the Pretty Horses&Venus de Mars - God Dog

Alien Sex Fiend - I Walk The Line

...och avsluta injektionen med något lättsammare, sötare och desperatare, men fortfarande känna att det är alla andra som är de konstiga och att så kommer det vara tills graven sluter sig tätt omkring en.

Teddybears och Iggy Pop - Punkrocker

varför somliga inte borde göra musikvideos

Ibland inträffar det där att man skäms å andras vägnar. Detta är ett sådant tillfälle. O the drama, mind the turban! Varför i hela fridens namn springer en kvinna runt och ser bekymrad ut i bergen med trettio meter lakan omkring sig fladdrande...

Framtiden finns ju alltid

En gång hade jag sådan självklar framtidstro. Nu är jag bara en gammal bitterfitta som försöker klamra mig fast i tanken att framtiden är så ljus att mina solglasögon bleks bort. Men att någonstans gläfser framtiden tillbaka inför mina naiva klamrande drömmmar, att livet inte är för evigt. Det är då solglasögonen fräter på det som ska kallas min själ. Ungdomen ligger där längst bak i hjärnbarken och skickar synapser som krockar med uppenbarelsen av mitt anlete som speglar något trött och uppgivet, och kvarlämnar en slingrande doft av något så bitterljuvt att det ibland gör ont. Det är något jag saknar, att slippa slingrande dofter av något som var och blicka fram mot något som blir.

Men allt blir bättre. Even if we're all dead in the end.

Jag ser mina barn och hur de glider bort från min famn och jag tvivlar på vad min egentliga roll och identitet är när allt kommer kring. Jag ser min älskade många mil bort och jag saknar honom ständigt, på ett sätt vi en gång var och aldrig kan hitta tillbaka till igen. Doften av spädbarn och svettiga lakan, det är passerat och sorgen över vad som var är så omätlig att jag vet inte riktigt vad det är som händer. Jag ser mig själv och jag vet ibland inte riktigt vem hon är. Ibland hoppar jag till av förundran och förvåning, som att läsa den där bloggen och känna sig alienerad från sig själv. Who the fuck is she? Men mest av allt inser jag att ett liv inte är tillräckligt för att uppfylla det där jag en gång trodde framtiden var. Och därefter alla människor jag hädanefter bär. In i en annan framtid.

Men jag vet inte vad det är. För alltid ligger framtiden bortom mina slitna solglasögon, de skymmer sikten.

den vanliga världen

Det är när dörren stängs som jag drabbas av tvånget att känna på vredet. Det är varken lust eller fasa, bara det yttersta beviset på människans ständiga vanmakt inför död och förintelser. Känner på vredet trots att jag vet att det är och förblir låst och att det bör lämnas låst.

Det finns så få mirakel, mirakel är bara saker som sker av människors händer. Det är bara en vanlig värld när allt kommer kring.

En vanlig värld, nu ska jag beskriva den vanliga världen. Jag tänker börja i fel ände, jag tänker börja med slutet, ett slut jag inte ens till fullo känner till. Så kan man väl inte göra? Jo, det går alldeles utmärkt - se bara själv. Jag rycker och rycker i vredet på dörren. Jag vädjar och spelar ut varenda känsla i mitt vokabulär. Öppna dörren, snälla. Så jag rycker i vredet trots vetskapen om det ohjälpligt stängda.

Det är slutet. Jag och den stängda dörren. Innan slutet, knappt en nanosekund innan hade jag förstås dött. Ja, det också. Antitesen till kärlek är inte hat, det är död. Så kan det gå i den vanliga världen. Sedan avlider man garanterat. Alla människor avlider. Det har inget med känslor att göra. Det är en banal truism. I den vanliga världen fruktar man dock vanligtvis denna banala truism.

Dagen hade faktiskt nästan börjat när jag dog och dörren slogs igen på mindre än en nanosekund. Klockan var sex på morgonen, trots min kontrollmaniska förmåga att hålla reda på nanosekunder glömde jag stanna klockuret så som man bör när döden gör besök så jag har egentligen inte den blekaste aning om vad tiden exakt var. Rummet var kallt, utomhus hade helvetet frusit till is, termometern hade sjunkit till minus nitton grader.

Känslor är sådant ingen människa råder över, man råder dock över sina val mer än man vanligtvis vill erkänna. Den vanliga världen i en blekt version, och känslan av att vara den enda som aldrig förstår.

Den vanliga världen är ett enda mirakel. Det är en ironisk twist att upptäcka och inte förstå det förrens dörren går igen. Levande död.

till mitt barn...

En sak när navelsträngar klipps är att förstå när man måste avstå. Jag vill inte att du ska bli saker jag hoppas. Jag vill inte att du gör saker du tror jag vill. Jag vet att varje dag är som en jobbig kamp när mamma står där och ser så besviken ut. Men tro mig jag önskar inget hellre än att du bara följer din egen röst, din egna drömmar och din egen vilja.

Min besvikelse är inte din. Det är inte min sak att vara din röst, och uttalare av dina drömmar och vara din vilja. Förlåt. Det är så svårt att vara mamma till sitt barn som inte är en pojke men inte en man.

Att förstå att det är inte min sak längre att se till du äter ditt mellanmål och gör dina läxor. Jag bannar mig för var gång jag låter frustrationen glida över oss som ett kvävande täcke. Det blir ju inte bättre.

Så jag kastar loss nu. Jag finns förstås här. Men bara just så.

Existens

För vart år finns allt färre spår.

Är det inte konstigt att namn bara försvinner. Det fanns en underlig känsla av en abstrakt existens så länge hennes namn var sökbart. Jo, hon är borta, men jag kan hitta henne på Google.
She ain´t searchable no more.

Det finns en resväska med papper kvar. Det är nog den enda existens kvar. Hennes manuskript, dikter och kåserier. Och almanackan där det står "Ingen vill hjälpa mig", finns fastbränt i hjärtat.

Det gör inte lika ont längre. Jag tror att nästa år är jag redo att bearbeta. Bara skymmer sikten ett tag till.

no, I’m from away

Jag har inga rötter skulle man kunna tro. Jag blir alltid lika ställd när någon frågar var jag kommer ifrån. Enklast är att alltid att säga Solna. Men det är inte sant. Att säga 'ingenstans riktigt, här och där' är bara så krångligt, det får människor att snava med blicken, de vet inte hur de ska relatera, det blir någon slags tragik. Åh, har du inga rötter?

Det verkar vara en viktig grej för många att man har något heimat, det är som om hela ens barndom hänger ihop med de vännerna man hade, den skolan, det kvarteret, den konstiga tanten, aha, den tobaksaffären man försökte köpa cigg i. Ett sammanhang. En doft, ett minne, med en gemensam plats. Där rötter spirar. Ner i någon jord. Och upp står den där individen som har rötter, som vuxit upp, emanciperats men likväl äger rötter som hör samman med någon jord, någonstans, någonstans att vila i minnena, att kunna få nostalgiskt skrocka ett hemligt och nästan heligt språk.

Men jag har aldrig haft det. Hela min barndom är en ambulerande affär. Tro nu inte att det är tragiskt. Jag har också rötter, men de vilar i min familj som var. Min familj är mina rötter. Och det spelar ingen roll vad det var för jord vi vandrade förbi och över. Jag vilar också i minnen, jag kanske bara har färre att dela dem med, teoretiskt.

Jord och blod har gamla anor.

it's not you honey

Lykke Li. Diskbänksrealism-emo. Jag önskar livet funkade så där, som ett dåligt party och man är så slö så man orkar inte ens göra något åt saken, och sedan pratar alla om hur kul det var. Eller som de dåliga osannolika dokumentärerna om spöken och synska detektiver på Discovery man glor på för man orkar inte ens zappa till en annan kanal, man är egentligen bara en slö patetisk hög som ligger i soffan. Men säger 'att det där var ju intressant' om någon skulle undra varför man tittar. Annars gillade jag egentligen nog bara taggen: For you I keep my legs apart. Det beror på mig, its' not you honey, allt är bara så jag inte ens orkar stänga datorn och gå och lägga mig. Det passar. Saker brinner och jag orkar inte släcka dem, låt det brinna. Jag säger att jag undersöker hur länge sakerna kan brinna eller nå't, kanske någon säger 'gud, vad intressant'.

Jag vet inte vem "man" är, men det känns bättre att tala om sig själv så där.

Retro identitet

kanske finns för att
kunna finnas

vindar för vindar
för att träd bär grenar

och upptäcka det
stora i det lilla

tror inte man syns
genom glaset
men ändå glittrar
1980 där borta

nya stan smith
sliten skateboard
en förstörd pool
ölburkar med fimpar
och en joint

tillbakalutad stjärnhimmel
och en känsla

mitt ansikte tunnas ut
blir ett skal

gjorde allt utom att svära
det hade min far lärt mig

***

under världens skyar
ligger mina drömmar
och flämtar
mellan tagen
ser jag former där uppe

det hjälper mig inget
de är bara former

jag finner att summan
av det som är jag
är allt det jag minns
även det som är avgränsat
i tid utanför där jag fortsätter

men de finns likväl

så många slapp igenom
fler än jag någonsin
hade tänkt
måste skratta
jag bara skrattar

skrattar
se inte tillbaka så
det finns platser kvar
människor går där precis som då

järnvägsstationer
hiways and byways
de finns alltid där

skrattar

Halo of good thoughts

O, my head bleeds
It disturbs tha halo of good thoughts

Tiderna och kriserna släpar sig genom morgonnyheterna. De ler så fint. Journalisterna i soffan. Alltid i par. Nästan så de hakar i varandras armbågar för att inte ramla ihop av tomhet: den journalistiska bördan de gjorde sig av med i samma stund som färgen på soffkuddarna och kaffemuggarna förekom ämnenas tyngd. De rynkar medlidandenerven, belägen mitt emellan ögonbrynen. Man hör rösterna kakafonera sig själva i språket, de buktalar för alla lidande i världen, alla politiska kriser och stundom en överkörd varg någonstans i Norrlands inland. Strax efter varje kris utstöts vädret som en slags slapstick, det verkar vara lättsamt menat, som om dagens lidande och alla dessa variationer på det magiska ordet kris måste tystas ned, tonas bort (avhändas); en absurd tröst när vi gjorts varse om något ont. Varför jag ska tröstas – det är inte mitt lidande – förblir en underhållningsteknisk hemlighet.

Jag kanske behöver deras fina sätt för att förstå när det är dags att skriva en upprörd insändare, gå på någon demonstrations – eller stödgala, eller åtminstone förstå när jag måste skilja på en glad truddelutt och ett Requiem. Jag kan snart inte på egen hand hålla reda på alla kriser som störtar sig fram med eller utan framtid, men jag vet vad en väderprognos är, det är det enda riktigt säkra (en prognos).

Det gör mig galen.

Ibland tycks mig det hela vara en grymt utstuderad ironi.

3000 döda i oväder! Och nu blir det väder!

Brev

Brev blir alltid skrivna
mellan gryning och morgon
de gapar likväl tomt
för var dag jag vaknar

Någonstans där jag aldrig är
lindrar en annan himmel
andra stjärnor
andra rum
din sorg
odelbar och undflyende

Jag är inte där

Din andning,
tung och härsken
bolmar ångor av alkohol
din sorg vadderas
du kan inte ta på den

Jag vet alltid vem du är
men aldrig vem du var

En särskild natt
gav jag dig en handfull
ord spruckna ofullbordade

Kanske du hade glömt vad jag sa
du sade som vanligt ingenting
och jag teg med bultande handleder

Jag tiger alltid
rädd att orden tvingar
rädd att meningen döljs
under rädd mantel
hindras all min kärlek
för skör

When there's nothing left to burn

...all you can do is set yourself on fire.

Eller så är det inte svårare än att krypa - eventuellt brinnande - stående. Veta att de där enorma runda tefaten måste nerför strupen innan jag sätter eld på mig själv. Ja, jävlar.

Saker man inte bloggar om

...som att det är svårt att röra sig i världen ibland. Som att försöka glida omkring, fast egentligen fastnar man på människors kläder för de är statiska och klibbiga, i en konstgjord föreställning man inte kan begripa hur man hamnade i. Det finns regler man borde känna till, det finns steg man borde begripa sig på, det finns friktioner som bara är obehagliga men man ler ändå, man ler lite vädjande för man fattar någonstans att man gjort något oerhört brott mot någon etikett. Typ glömt att lägga servetten i knät.

Ja, ungefär så. Det är svårt att röra sig i världen. Ibland är det så vidrigt svårt att det känns som att ha råkat nysa en snorbubbla på en fin middag.


(Dot Allison, Death in Vegas.)

Men det finns så många andra liknelser. Som att känna sig som att landa med en rymdfarkost på en främmande planet.