O, my head bleeds
It disturbs tha halo of good thoughts
Tiderna och kriserna släpar sig genom morgonnyheterna. De ler så fint. Journalisterna i soffan. Alltid i par. Nästan så de hakar i varandras armbågar för att inte ramla ihop av tomhet: den journalistiska bördan de gjorde sig av med i samma stund som färgen på soffkuddarna och kaffemuggarna förekom ämnenas tyngd. De rynkar medlidandenerven, belägen mitt emellan ögonbrynen. Man hör rösterna kakafonera sig själva i språket, de buktalar för alla lidande i världen, alla politiska kriser och stundom en överkörd varg någonstans i Norrlands inland. Strax efter varje kris utstöts vädret som en slags slapstick, det verkar vara lättsamt menat, som om dagens lidande och alla dessa variationer på det magiska ordet kris måste tystas ned, tonas bort (avhändas); en absurd tröst när vi gjorts varse om något ont. Varför jag ska tröstas – det är inte mitt lidande – förblir en underhållningsteknisk hemlighet.
Jag kanske behöver deras fina sätt för att förstå när det är dags att skriva en upprörd insändare, gå på någon demonstrations – eller stödgala, eller åtminstone förstå när jag måste skilja på en glad truddelutt och ett Requiem. Jag kan snart inte på egen hand hålla reda på alla kriser som störtar sig fram med eller utan framtid, men jag vet vad en väderprognos är, det är det enda riktigt säkra (en prognos).
Det gör mig galen.
Ibland tycks mig det hela vara en grymt utstuderad ironi.
3000 döda i oväder! Och nu blir det väder!
