Det är när dörren stängs som jag drabbas av tvånget att känna på vredet. Det är varken lust eller fasa, bara det yttersta beviset på människans ständiga vanmakt inför död och förintelser. Känner på vredet trots att jag vet att det är och förblir låst och att det bör lämnas låst.
Det finns så få mirakel, mirakel är bara saker som sker av människors händer. Det är bara en vanlig värld när allt kommer kring.
En vanlig värld, nu ska jag beskriva den vanliga världen. Jag tänker börja i fel ände, jag tänker börja med slutet, ett slut jag inte ens till fullo känner till. Så kan man väl inte göra? Jo, det går alldeles utmärkt - se bara själv. Jag rycker och rycker i vredet på dörren. Jag vädjar och spelar ut varenda känsla i mitt vokabulär. Öppna dörren, snälla. Så jag rycker i vredet trots vetskapen om det ohjälpligt stängda.
Det är slutet. Jag och den stängda dörren. Innan slutet, knappt en nanosekund innan hade jag förstås dött. Ja, det också. Antitesen till kärlek är inte hat, det är död. Så kan det gå i den vanliga världen. Sedan avlider man garanterat. Alla människor avlider. Det har inget med känslor att göra. Det är en banal truism. I den vanliga världen fruktar man dock vanligtvis denna banala truism.
Dagen hade faktiskt nästan börjat när jag dog och dörren slogs igen på mindre än en nanosekund. Klockan var sex på morgonen, trots min kontrollmaniska förmåga att hålla reda på nanosekunder glömde jag stanna klockuret så som man bör när döden gör besök så jag har egentligen inte den blekaste aning om vad tiden exakt var. Rummet var kallt, utomhus hade helvetet frusit till is, termometern hade sjunkit till minus nitton grader.
Känslor är sådant ingen människa råder över, man råder dock över sina val mer än man vanligtvis vill erkänna. Den vanliga världen i en blekt version, och känslan av att vara den enda som aldrig förstår.
Den vanliga världen är ett enda mirakel. Det är en ironisk twist att upptäcka och inte förstå det förrens dörren går igen. Levande död.
