För vart år finns allt färre spår.
Är det inte konstigt att namn bara försvinner. Det fanns en underlig känsla av en abstrakt existens så länge hennes namn var sökbart. Jo, hon är borta, men jag kan hitta henne på Google.
She ain´t searchable no more.
Det finns en resväska med papper kvar. Det är nog den enda existens kvar. Hennes manuskript, dikter och kåserier. Och almanackan där det står "Ingen vill hjälpa mig", finns fastbränt i hjärtat.
Det gör inte lika ont längre. Jag tror att nästa år är jag redo att bearbeta. Bara skymmer sikten ett tag till.
