Jag har inga rötter skulle man kunna tro. Jag blir alltid lika ställd när någon frågar var jag kommer ifrån. Enklast är att alltid att säga Solna. Men det är inte sant. Att säga 'ingenstans riktigt, här och där' är bara så krångligt, det får människor att snava med blicken, de vet inte hur de ska relatera, det blir någon slags tragik. Åh, har du inga rötter?
Det verkar vara en viktig grej för många att man har något heimat, det är som om hela ens barndom hänger ihop med de vännerna man hade, den skolan, det kvarteret, den konstiga tanten, aha, den tobaksaffären man försökte köpa cigg i. Ett sammanhang. En doft, ett minne, med en gemensam plats. Där rötter spirar. Ner i någon jord. Och upp står den där individen som har rötter, som vuxit upp, emanciperats men likväl äger rötter som hör samman med någon jord, någonstans, någonstans att vila i minnena, att kunna få nostalgiskt skrocka ett hemligt och nästan heligt språk.
Men jag har aldrig haft det. Hela min barndom är en ambulerande affär. Tro nu inte att det är tragiskt. Jag har också rötter, men de vilar i min familj som var. Min familj är mina rötter. Och det spelar ingen roll vad det var för jord vi vandrade förbi och över. Jag vilar också i minnen, jag kanske bara har färre att dela dem med, teoretiskt.
Jord och blod har gamla anor.
