En sak när navelsträngar klipps är att förstå när man måste avstå. Jag vill inte att du ska bli saker jag hoppas. Jag vill inte att du gör saker du tror jag vill. Jag vet att varje dag är som en jobbig kamp när mamma står där och ser så besviken ut. Men tro mig jag önskar inget hellre än att du bara följer din egen röst, din egna drömmar och din egen vilja.
Min besvikelse är inte din. Det är inte min sak att vara din röst, och uttalare av dina drömmar och vara din vilja. Förlåt. Det är så svårt att vara mamma till sitt barn som inte är en pojke men inte en man.
Att förstå att det är inte min sak längre att se till du äter ditt mellanmål och gör dina läxor. Jag bannar mig för var gång jag låter frustrationen glida över oss som ett kvävande täcke. Det blir ju inte bättre.
Så jag kastar loss nu. Jag finns förstås här. Men bara just så.
