jag och patricia

det värsta jag vet är vidskepelse och tro på övernaturliga saker. En gång hade jag en väninna som höll på med Tarot och jag tyckte det var så pinsamt. Hon var rätt besviken på mig som vän: du är så rationell att du inte ser världen sa hon till mig. Men det förklarar inte varför jag inte missar ett avsnitt av den korkade serien Medium. Det är det mest heliga på hela veckan. Jag är så kär i Patricia Arquette. Det är så töntigt allt.


Patricia med det underliga barnet som aldrig pratar och alltid måste bäras. Dags att söka sig till "BUP" för undersökning om tja....eh...utvecklingsstördhet?

vi tänker alla hårt på gud

mer från All the Pretty Horses

If God were Caught

(ska det inte vara was? eller är gud som typ majestät? Rättelse : det ska vara "were" får jag veta. i konjunktiv (sv vore) används "were" för alla grammatiska personer, även Gud. Man lär sig något nytt varje dag!)



...and left to rot. God bless.

injektion

All the Pretty Horses&Venus de Mars - God Dog

Alien Sex Fiend - I Walk The Line

...och avsluta injektionen med något lättsammare, sötare och desperatare, men fortfarande känna att det är alla andra som är de konstiga och att så kommer det vara tills graven sluter sig tätt omkring en.

Teddybears och Iggy Pop - Punkrocker

varför somliga inte borde göra musikvideos

Ibland inträffar det där att man skäms å andras vägnar. Detta är ett sådant tillfälle. O the drama, mind the turban! Varför i hela fridens namn springer en kvinna runt och ser bekymrad ut i bergen med trettio meter lakan omkring sig fladdrande...

Framtiden finns ju alltid

En gång hade jag sådan självklar framtidstro. Nu är jag bara en gammal bitterfitta som försöker klamra mig fast i tanken att framtiden är så ljus att mina solglasögon bleks bort. Men att någonstans gläfser framtiden tillbaka inför mina naiva klamrande drömmmar, att livet inte är för evigt. Det är då solglasögonen fräter på det som ska kallas min själ. Ungdomen ligger där längst bak i hjärnbarken och skickar synapser som krockar med uppenbarelsen av mitt anlete som speglar något trött och uppgivet, och kvarlämnar en slingrande doft av något så bitterljuvt att det ibland gör ont. Det är något jag saknar, att slippa slingrande dofter av något som var och blicka fram mot något som blir.

Men allt blir bättre. Even if we're all dead in the end.

Jag ser mina barn och hur de glider bort från min famn och jag tvivlar på vad min egentliga roll och identitet är när allt kommer kring. Jag ser min älskade många mil bort och jag saknar honom ständigt, på ett sätt vi en gång var och aldrig kan hitta tillbaka till igen. Doften av spädbarn och svettiga lakan, det är passerat och sorgen över vad som var är så omätlig att jag vet inte riktigt vad det är som händer. Jag ser mig själv och jag vet ibland inte riktigt vem hon är. Ibland hoppar jag till av förundran och förvåning, som att läsa den där bloggen och känna sig alienerad från sig själv. Who the fuck is she? Men mest av allt inser jag att ett liv inte är tillräckligt för att uppfylla det där jag en gång trodde framtiden var. Och därefter alla människor jag hädanefter bär. In i en annan framtid.

Men jag vet inte vad det är. För alltid ligger framtiden bortom mina slitna solglasögon, de skymmer sikten.