Framtiden finns ju alltid

En gång hade jag sådan självklar framtidstro. Nu är jag bara en gammal bitterfitta som försöker klamra mig fast i tanken att framtiden är så ljus att mina solglasögon bleks bort. Men att någonstans gläfser framtiden tillbaka inför mina naiva klamrande drömmmar, att livet inte är för evigt. Det är då solglasögonen fräter på det som ska kallas min själ. Ungdomen ligger där längst bak i hjärnbarken och skickar synapser som krockar med uppenbarelsen av mitt anlete som speglar något trött och uppgivet, och kvarlämnar en slingrande doft av något så bitterljuvt att det ibland gör ont. Det är något jag saknar, att slippa slingrande dofter av något som var och blicka fram mot något som blir.

Men allt blir bättre. Even if we're all dead in the end.

Jag ser mina barn och hur de glider bort från min famn och jag tvivlar på vad min egentliga roll och identitet är när allt kommer kring. Jag ser min älskade många mil bort och jag saknar honom ständigt, på ett sätt vi en gång var och aldrig kan hitta tillbaka till igen. Doften av spädbarn och svettiga lakan, det är passerat och sorgen över vad som var är så omätlig att jag vet inte riktigt vad det är som händer. Jag ser mig själv och jag vet ibland inte riktigt vem hon är. Ibland hoppar jag till av förundran och förvåning, som att läsa den där bloggen och känna sig alienerad från sig själv. Who the fuck is she? Men mest av allt inser jag att ett liv inte är tillräckligt för att uppfylla det där jag en gång trodde framtiden var. Och därefter alla människor jag hädanefter bär. In i en annan framtid.

Men jag vet inte vad det är. För alltid ligger framtiden bortom mina slitna solglasögon, de skymmer sikten.