Saturday, October 27, 2007

den vanliga världen

Det är när dörren stängs som jag drabbas av tvånget att känna på vredet. Det är varken lust eller fasa, bara det yttersta beviset på människans ständiga vanmakt inför död och förintelser. Känner på vredet trots att jag vet att det är och förblir låst och att det bör lämnas låst.

Det finns så få mirakel, mirakel är bara saker som sker av människors händer. Det är bara en vanlig värld när allt kommer kring.

En vanlig värld, nu ska jag beskriva den vanliga världen. Jag tänker börja i fel ände, jag tänker börja med slutet, ett slut jag inte ens till fullo känner till. Så kan man väl inte göra? Jo, det går alldeles utmärkt - se bara själv. Jag rycker och rycker i vredet på dörren. Jag vädjar och spelar ut varenda känsla i mitt vokabulär. Öppna dörren, snälla. Så jag rycker i vredet trots vetskapen om det ohjälpligt stängda.

Det är slutet. Jag och den stängda dörren. Innan slutet, knappt en nanosekund innan hade jag förstås dött. Ja, det också. Antitesen till kärlek är inte hat, det är död. Så kan det gå i den vanliga världen. Sedan avlider man garanterat. Alla människor avlider. Det har inget med känslor att göra. Det är en banal truism. I den vanliga världen fruktar man dock vanligtvis denna banala truism.

Dagen hade faktiskt nästan börjat när jag dog och dörren slogs igen på mindre än en nanosekund. Klockan var sex på morgonen, trots min kontrollmaniska förmåga att hålla reda på nanosekunder glömde jag stanna klockuret så som man bör när döden gör besök så jag har egentligen inte den blekaste aning om vad tiden exakt var. Rummet var kallt, utomhus hade helvetet frusit till is, termometern hade sjunkit till minus nitton grader.

Känslor är sådant ingen människa råder över, man råder dock över sina val mer än man vanligtvis vill erkänna. Den vanliga världen i en blekt version, och känslan av att vara den enda som aldrig förstår.

Den vanliga världen är ett enda mirakel. Det är en ironisk twist att upptäcka och inte förstå det förrens dörren går igen. Levande död.

Thursday, October 18, 2007

till mitt barn...

En sak när navelsträngar klipps är att förstå när man måste avstå. Jag vill inte att du ska bli saker jag hoppas. Jag vill inte att du gör saker du tror jag vill. Jag vet att varje dag är som en jobbig kamp när mamma står där och ser så besviken ut. Men tro mig jag önskar inget hellre än att du bara följer din egen röst, din egna drömmar och din egen vilja.

Min besvikelse är inte din. Det är inte min sak att vara din röst, och uttalare av dina drömmar och vara din vilja. Förlåt. Det är så svårt att vara mamma till sitt barn som inte är en pojke men inte en man.

Att förstå att det är inte min sak längre att se till du äter ditt mellanmål och gör dina läxor. Jag bannar mig för var gång jag låter frustrationen glida över oss som ett kvävande täcke. Det blir ju inte bättre.

Så jag kastar loss nu. Jag finns förstås här. Men bara just så.

Monday, October 15, 2007

Existens

För vart år finns allt färre spår.

Är det inte konstigt att namn bara försvinner. Det fanns en underlig känsla av en abstrakt existens så länge hennes namn var sökbart. Jo, hon är borta, men jag kan hitta henne på Google.
She ain´t searchable no more.

Det finns en resväska med papper kvar. Det är nog den enda existens kvar. Hennes manuskript, dikter och kåserier. Och almanackan där det står "Ingen vill hjälpa mig", finns fastbränt i hjärtat.

Det gör inte lika ont längre. Jag tror att nästa år är jag redo att bearbeta. Bara skymmer sikten ett tag till.

no, I’m from away

Jag har inga rötter skulle man kunna tro. Jag blir alltid lika ställd när någon frågar var jag kommer ifrån. Enklast är att alltid att säga Solna. Men det är inte sant. Att säga 'ingenstans riktigt, här och där' är bara så krångligt, det får människor att snava med blicken, de vet inte hur de ska relatera, det blir någon slags tragik. Åh, har du inga rötter?

Det verkar vara en viktig grej för många att man har något heimat, det är som om hela ens barndom hänger ihop med de vännerna man hade, den skolan, det kvarteret, den konstiga tanten, aha, den tobaksaffären man försökte köpa cigg i. Ett sammanhang. En doft, ett minne, med en gemensam plats. Där rötter spirar. Ner i någon jord. Och upp står den där individen som har rötter, som vuxit upp, emanciperats men likväl äger rötter som hör samman med någon jord, någonstans, någonstans att vila i minnena, att kunna få nostalgiskt skrocka ett hemligt och nästan heligt språk.

Men jag har aldrig haft det. Hela min barndom är en ambulerande affär. Tro nu inte att det är tragiskt. Jag har också rötter, men de vilar i min familj som var. Min familj är mina rötter. Och det spelar ingen roll vad det var för jord vi vandrade förbi och över. Jag vilar också i minnen, jag kanske bara har färre att dela dem med, teoretiskt.

Jord och blod har gamla anor.

Tuesday, October 09, 2007

it's not you honey



Lykke Li. Diskbänksrealism-emo. Jag önskar livet funkade så där, som ett dåligt party och man är så slö så man orkar inte ens göra något åt saken, och sedan pratar alla om hur kul det var. Eller som de dåliga osannolika dokumentärerna om spöken och synska detektiver på Discovery man glor på för man orkar inte ens zappa till en annan kanal, man är egentligen bara en slö patetisk hög som ligger i soffan. Men säger 'att det där var ju intressant' om någon skulle undra varför man tittar. Annars gillade jag egentligen nog bara taggen: For you I keep my legs apart. Det beror på mig, its' not you honey, allt är bara så jag inte ens orkar stänga datorn och gå och lägga mig. Det passar. Saker brinner och jag orkar inte släcka dem, låt det brinna. Jag säger att jag undersöker hur länge sakerna kan brinna eller nå't, kanske någon säger 'gud, vad intressant'.

Jag vet inte vem "man" är, men det känns bättre att tala om sig själv så där.

Wednesday, October 03, 2007

Retro identitet

kanske finns för att
kunna finnas

vindar för vindar
för att träd bär grenar

och upptäcka det
stora i det lilla

tror inte man syns
genom glaset
men ändå glittrar
1980 där borta

nya stan smith
sliten skateboard
en förstörd pool
ölburkar med fimpar
och en joint

tillbakalutad stjärnhimmel
och en känsla

mitt ansikte tunnas ut
blir ett skal

gjorde allt utom att svära
det hade min far lärt mig


***

under världens skyar
ligger mina drömmar
och flämtar
mellan tagen
ser jag former där uppe

det hjälper mig inget
de är bara former

jag finner att summan
av det som är jag
är allt det jag minns
även det som är avgränsat
i tid utanför där jag fortsätter

men de finns likväl

så många slapp igenom
fler än jag någonsin
hade tänkt
måste skratta
jag bara skrattar

skrattar
se inte tillbaka så
det finns platser kvar
människor går där precis som då

järnvägsstationer
hiways and byways
de finns alltid där

skrattar