familjeliv

Min man log hemligt åt mig
när vi låg i nattvåta gräset
Spanade mot okända galaxer
och stjärnor tindrade avlägset
där ingen satt sin fot

Han pekade ut mot natten
och Orions bälte stötte illusoriskt mot hans fingrar
Mellan våra huvuden vilade våra drömmar
och våra tankar andades ord
som vajade stillsamt som psalmer
att vår fattigdom söndras när himlen lindrar

Augustinätterna lystrade till våra namn
blinkade mot
våra små huvuden som vilade i varlig famn
där värme tas emot

Var vi än färdas efter det här
styr ödet våra namn
ovan våra små huvuden
längs drömmars hamn
Dit hinner vi alltid efter det här

Och när tiden flyr ur våra händer
så glider vi stillsamt
förvissade om livets ofelbarhet
(Något viskar tyst om klyschor. Har hört det förr?)

När det är så dags
för tidens skäl
så fladdrar köksgardinen
stillsamt

Fåglarna pickar på fågelbordet
Du böjer huvudet
läser om tecknen
och följer deras stjärtfjädrar

Jag blandar balsamterpentin
begundar skiftningar
i gräsets strå
Stillsamt

Fåglarna pickar på fågelbordet
Jag höjer blicken
målar deras rörelser
mot solens strålar

Livet flyter stillsamt
vi flyter varligt med
längs flodbäddar
där pilgrenar doppas
Tillsammans varsamt

Någonstans bakom
ropar andar
Ta det varligt nu
Inget är som ögat

Under flodens yta
krälar malen
stinn och fylld av avträde

Inne bland hallonsnåren
spinner spindlar trådar tunna
och nyckelpigor förgås

I barnens magar skvalpar hallonen syrligt frätande
(Något väser om att allt kan förloras efter
vilket andetag som helst)

medelålderns diskreta lathet

- Ja, men ska vi fika då? (jag)
- Bestäm du !(carina)
- Eh, men jag tycker du ska bestämma!
- Nej, bestäm du, jag gör som du säger.
- Vad dålig du är, du har ingen lust och rullar över det till mig för att säga det!
- *skrattar hysteriskt/generat*

Så är det att transformeras till medelåldern. Ingenting utöver det mest nödvändiga orkar man. Dessutom behöver jag glasögon.

det ilade i tårna

ända upp i huvudet så att hårstråna reste sig. Vi pratade formgivning. En sak jag funderar över är varför när kvinnliga superhjältinnor dyker upp på 60-talet för första gången i seriernas och böckernas värld , så är de mentalt förvirrade (som Batmans antagonist Catwoman). Uppdelningar av oppositionella par för att beskriva verkligheter är uråldrigt och kan också appliceras på olika vis i litteratur och även inom popkulturen. Ett exempel på de onda genierna är skapelsen Dr Mabuse, som givetvis är man. Han är ond i egenskap av att vara en perverterad man, den ultimata principen av manligheten. Bara män utmärker sig i extremerna. Som Paglia säger (så måste det ju vara) så har det ju aldrig funnits någon kvinnlig Mozart eller Jack the Ripper. Han behöver inga speciella anledningar till sin ondska. En ond (omöjligt, hon har alltid en anledning) kvinna slåss alltid ur underläge, hon är offret som hämnas, men om hon bara är våldsam måste hon dö, eller vara mentalt störd. När Batman konfronteras med ett kvinnligt alter ego i form av Catwoman, konfronteras han med en kaotisk, psykologiskt tudelad kvinna som slits mellan att agera på superhjältarnas arena som ond eller god, och misslyckas. Där Batman bara behöver skifta Rolls Roycen mot Batmobilen, där måste Catwoman skifta hjärna. Och ultimat måste Cat woman gå under eftersom hon hanterar manligheten. Det har inte förändrats. Psykologin är satt och den sker i enilghet med binärerna kvinnligt kontra manligt. Batman är rationell, Catwoman irrationell. I Watchmen våldtas superhjältinnan och hon är ändå kär i honom?