det ilade i tårna

ända upp i huvudet så att hårstråna reste sig. Vi pratade formgivning. En sak jag funderar över är varför när kvinnliga superhjältinnor dyker upp på 60-talet för första gången i seriernas och böckernas värld , så är de mentalt förvirrade (som Batmans antagonist Catwoman). Uppdelningar av oppositionella par för att beskriva verkligheter är uråldrigt och kan också appliceras på olika vis i litteratur och även inom popkulturen. Ett exempel på de onda genierna är skapelsen Dr Mabuse, som givetvis är man. Han är ond i egenskap av att vara en perverterad man, den ultimata principen av manligheten. Bara män utmärker sig i extremerna. Som Paglia säger (så måste det ju vara) så har det ju aldrig funnits någon kvinnlig Mozart eller Jack the Ripper. Han behöver inga speciella anledningar till sin ondska. En ond (omöjligt, hon har alltid en anledning) kvinna slåss alltid ur underläge, hon är offret som hämnas, men om hon bara är våldsam måste hon dö, eller vara mentalt störd. När Batman konfronteras med ett kvinnligt alter ego i form av Catwoman, konfronteras han med en kaotisk, psykologiskt tudelad kvinna som slits mellan att agera på superhjältarnas arena som ond eller god, och misslyckas. Där Batman bara behöver skifta Rolls Roycen mot Batmobilen, där måste Catwoman skifta hjärna. Och ultimat måste Cat woman gå under eftersom hon hanterar manligheten. Det har inte förändrats. Psykologin är satt och den sker i enilghet med binärerna kvinnligt kontra manligt. Batman är rationell, Catwoman irrationell. I Watchmen våldtas superhjältinnan och hon är ändå kär i honom?