Min man log hemligt åt mig
när vi låg i nattvåta gräset
Spanade mot okända galaxer
och stjärnor tindrade avlägset
där ingen satt sin fot
Han pekade ut mot natten
och Orions bälte stötte illusoriskt mot hans fingrar
Mellan våra huvuden vilade våra drömmar
och våra tankar andades ord
som vajade stillsamt som psalmer
att vår fattigdom söndras när himlen lindrar
Augustinätterna lystrade till våra namn
blinkade mot
våra små huvuden som vilade i varlig famn
där värme tas emot
Var vi än färdas efter det här
styr ödet våra namn
ovan våra små huvuden
längs drömmars hamn
Dit hinner vi alltid efter det här
Och när tiden flyr ur våra händer
så glider vi stillsamt
förvissade om livets ofelbarhet
(Något viskar tyst om klyschor. Har hört det förr?)
När det är så dags
för tidens skäl
så fladdrar köksgardinen
stillsamt
Fåglarna pickar på fågelbordet
Du böjer huvudet
läser om tecknen
och följer deras stjärtfjädrar
Jag blandar balsamterpentin
begundar skiftningar
i gräsets strå
Stillsamt
Fåglarna pickar på fågelbordet
Jag höjer blicken
målar deras rörelser
mot solens strålar
Livet flyter stillsamt
vi flyter varligt med
längs flodbäddar
där pilgrenar doppas
Tillsammans varsamt
Någonstans bakom
ropar andar
Ta det varligt nu
Inget är som ögat
Under flodens yta
krälar malen
stinn och fylld av avträde
Inne bland hallonsnåren
spinner spindlar trådar tunna
och nyckelpigor förgås
I barnens magar skvalpar hallonen syrligt frätande
(Något väser om att allt kan förloras efter
vilket andetag som helst)
