familjeliv

Min man log hemligt åt mig
när vi låg i nattvåta gräset
Spanade mot okända galaxer
och stjärnor tindrade avlägset
där ingen satt sin fot

Han pekade ut mot natten
och Orions bälte stötte illusoriskt mot hans fingrar
Mellan våra huvuden vilade våra drömmar
och våra tankar andades ord
som vajade stillsamt som psalmer
att vår fattigdom söndras när himlen lindrar

Augustinätterna lystrade till våra namn
blinkade mot
våra små huvuden som vilade i varlig famn
där värme tas emot

Var vi än färdas efter det här
styr ödet våra namn
ovan våra små huvuden
längs drömmars hamn
Dit hinner vi alltid efter det här

Och när tiden flyr ur våra händer
så glider vi stillsamt
förvissade om livets ofelbarhet
(Något viskar tyst om klyschor. Har hört det förr?)

När det är så dags
för tidens skäl
så fladdrar köksgardinen
stillsamt

Fåglarna pickar på fågelbordet
Du böjer huvudet
läser om tecknen
och följer deras stjärtfjädrar

Jag blandar balsamterpentin
begundar skiftningar
i gräsets strå
Stillsamt

Fåglarna pickar på fågelbordet
Jag höjer blicken
målar deras rörelser
mot solens strålar

Livet flyter stillsamt
vi flyter varligt med
längs flodbäddar
där pilgrenar doppas
Tillsammans varsamt

Någonstans bakom
ropar andar
Ta det varligt nu
Inget är som ögat

Under flodens yta
krälar malen
stinn och fylld av avträde

Inne bland hallonsnåren
spinner spindlar trådar tunna
och nyckelpigor förgås

I barnens magar skvalpar hallonen syrligt frätande
(Något väser om att allt kan förloras efter
vilket andetag som helst)

medelålderns diskreta lathet

- Ja, men ska vi fika då? (jag)
- Bestäm du !(carina)
- Eh, men jag tycker du ska bestämma!
- Nej, bestäm du, jag gör som du säger.
- Vad dålig du är, du har ingen lust och rullar över det till mig för att säga det!
- *skrattar hysteriskt/generat*

Så är det att transformeras till medelåldern. Ingenting utöver det mest nödvändiga orkar man. Dessutom behöver jag glasögon.

det ilade i tårna

ända upp i huvudet så att hårstråna reste sig. Vi pratade formgivning. En sak jag funderar över är varför när kvinnliga superhjältinnor dyker upp på 60-talet för första gången i seriernas och böckernas värld , så är de mentalt förvirrade (som Batmans antagonist Catwoman). Uppdelningar av oppositionella par för att beskriva verkligheter är uråldrigt och kan också appliceras på olika vis i litteratur och även inom popkulturen. Ett exempel på de onda genierna är skapelsen Dr Mabuse, som givetvis är man. Han är ond i egenskap av att vara en perverterad man, den ultimata principen av manligheten. Bara män utmärker sig i extremerna. Som Paglia säger (så måste det ju vara) så har det ju aldrig funnits någon kvinnlig Mozart eller Jack the Ripper. Han behöver inga speciella anledningar till sin ondska. En ond (omöjligt, hon har alltid en anledning) kvinna slåss alltid ur underläge, hon är offret som hämnas, men om hon bara är våldsam måste hon dö, eller vara mentalt störd. När Batman konfronteras med ett kvinnligt alter ego i form av Catwoman, konfronteras han med en kaotisk, psykologiskt tudelad kvinna som slits mellan att agera på superhjältarnas arena som ond eller god, och misslyckas. Där Batman bara behöver skifta Rolls Roycen mot Batmobilen, där måste Catwoman skifta hjärna. Och ultimat måste Cat woman gå under eftersom hon hanterar manligheten. Det har inte förändrats. Psykologin är satt och den sker i enilghet med binärerna kvinnligt kontra manligt. Batman är rationell, Catwoman irrationell. I Watchmen våldtas superhjältinnan och hon är ändå kär i honom?

jag och patricia

det värsta jag vet är vidskepelse och tro på övernaturliga saker. En gång hade jag en väninna som höll på med Tarot och jag tyckte det var så pinsamt. Hon var rätt besviken på mig som vän: du är så rationell att du inte ser världen sa hon till mig. Men det förklarar inte varför jag inte missar ett avsnitt av den korkade serien Medium. Det är det mest heliga på hela veckan. Jag är så kär i Patricia Arquette. Det är så töntigt allt.


Patricia med det underliga barnet som aldrig pratar och alltid måste bäras. Dags att söka sig till "BUP" för undersökning om tja....eh...utvecklingsstördhet?

vi tänker alla hårt på gud

mer från All the Pretty Horses

If God were Caught

(ska det inte vara was? eller är gud som typ majestät? Rättelse : det ska vara "were" får jag veta. i konjunktiv (sv vore) används "were" för alla grammatiska personer, även Gud. Man lär sig något nytt varje dag!)



...and left to rot. God bless.

injektion

All the Pretty Horses&Venus de Mars - God Dog

Alien Sex Fiend - I Walk The Line

...och avsluta injektionen med något lättsammare, sötare och desperatare, men fortfarande känna att det är alla andra som är de konstiga och att så kommer det vara tills graven sluter sig tätt omkring en.

Teddybears och Iggy Pop - Punkrocker

varför somliga inte borde göra musikvideos

Ibland inträffar det där att man skäms å andras vägnar. Detta är ett sådant tillfälle. O the drama, mind the turban! Varför i hela fridens namn springer en kvinna runt och ser bekymrad ut i bergen med trettio meter lakan omkring sig fladdrande...

Framtiden finns ju alltid

En gång hade jag sådan självklar framtidstro. Nu är jag bara en gammal bitterfitta som försöker klamra mig fast i tanken att framtiden är så ljus att mina solglasögon bleks bort. Men att någonstans gläfser framtiden tillbaka inför mina naiva klamrande drömmmar, att livet inte är för evigt. Det är då solglasögonen fräter på det som ska kallas min själ. Ungdomen ligger där längst bak i hjärnbarken och skickar synapser som krockar med uppenbarelsen av mitt anlete som speglar något trött och uppgivet, och kvarlämnar en slingrande doft av något så bitterljuvt att det ibland gör ont. Det är något jag saknar, att slippa slingrande dofter av något som var och blicka fram mot något som blir.

Men allt blir bättre. Even if we're all dead in the end.

Jag ser mina barn och hur de glider bort från min famn och jag tvivlar på vad min egentliga roll och identitet är när allt kommer kring. Jag ser min älskade många mil bort och jag saknar honom ständigt, på ett sätt vi en gång var och aldrig kan hitta tillbaka till igen. Doften av spädbarn och svettiga lakan, det är passerat och sorgen över vad som var är så omätlig att jag vet inte riktigt vad det är som händer. Jag ser mig själv och jag vet ibland inte riktigt vem hon är. Ibland hoppar jag till av förundran och förvåning, som att läsa den där bloggen och känna sig alienerad från sig själv. Who the fuck is she? Men mest av allt inser jag att ett liv inte är tillräckligt för att uppfylla det där jag en gång trodde framtiden var. Och därefter alla människor jag hädanefter bär. In i en annan framtid.

Men jag vet inte vad det är. För alltid ligger framtiden bortom mina slitna solglasögon, de skymmer sikten.

den vanliga världen

Det är när dörren stängs som jag drabbas av tvånget att känna på vredet. Det är varken lust eller fasa, bara det yttersta beviset på människans ständiga vanmakt inför död och förintelser. Känner på vredet trots att jag vet att det är och förblir låst och att det bör lämnas låst.

Det finns så få mirakel, mirakel är bara saker som sker av människors händer. Det är bara en vanlig värld när allt kommer kring.

En vanlig värld, nu ska jag beskriva den vanliga världen. Jag tänker börja i fel ände, jag tänker börja med slutet, ett slut jag inte ens till fullo känner till. Så kan man väl inte göra? Jo, det går alldeles utmärkt - se bara själv. Jag rycker och rycker i vredet på dörren. Jag vädjar och spelar ut varenda känsla i mitt vokabulär. Öppna dörren, snälla. Så jag rycker i vredet trots vetskapen om det ohjälpligt stängda.

Det är slutet. Jag och den stängda dörren. Innan slutet, knappt en nanosekund innan hade jag förstås dött. Ja, det också. Antitesen till kärlek är inte hat, det är död. Så kan det gå i den vanliga världen. Sedan avlider man garanterat. Alla människor avlider. Det har inget med känslor att göra. Det är en banal truism. I den vanliga världen fruktar man dock vanligtvis denna banala truism.

Dagen hade faktiskt nästan börjat när jag dog och dörren slogs igen på mindre än en nanosekund. Klockan var sex på morgonen, trots min kontrollmaniska förmåga att hålla reda på nanosekunder glömde jag stanna klockuret så som man bör när döden gör besök så jag har egentligen inte den blekaste aning om vad tiden exakt var. Rummet var kallt, utomhus hade helvetet frusit till is, termometern hade sjunkit till minus nitton grader.

Känslor är sådant ingen människa råder över, man råder dock över sina val mer än man vanligtvis vill erkänna. Den vanliga världen i en blekt version, och känslan av att vara den enda som aldrig förstår.

Den vanliga världen är ett enda mirakel. Det är en ironisk twist att upptäcka och inte förstå det förrens dörren går igen. Levande död.